.

jag hatar det här och jag vill inte. jag vill inte. just nu vet jag inte vad jag ska göra med någonting. jag har en lätt känsla av panik hela tiden. som att jag gör fel. som att jag är på väg åt helt fel håll. med allt. sanningen är att jag inte vet vad jag vill, så jag bara går. jag tittar inte åt sidorna och jag orkar inte titta bakåt. så jag bara går och går och går åt fel håll. jag försöker hålla kvar allt jag gillar på vägen, men det faller bort. det lägger sig i dikena och jag bara fortsätter att gå och gå. tittar inte åt sidorna och tittar bara lite bakåt. jag vet inte vad som finns där framme riktigt än, men jag inbillar mig att det är kul där. att jag vill vara där. och i dikena ligger det jag vill ha på riktigt. jag släpar det i benen tills de tar sig loss.

idag känns det som att jag kommer leva och vara bitter. jag vågar inte kämpa för det jag vill kämpa för. det jag kämpar för kämpar emot och vinner. idag känns det så. och det känns inte bra.

på riktigt så är män inte helt okej. de kan fan inte bete sig som folk. de vet inte sitt eget bästa och de kan aldrig bestämma sig. jag är förbannad på männen i mitt liv.

en mår piss. när han är packad så pratar han om det, vill bli omhändertagen och omtyckt. när han är nykter så är livet asbra och man är paranoid som skulle tro nåt annat. och jag är jobbig mot mig själv som inte kan släppa det. man lämnar inte de människor man älskar ifred. i guess.

en annan har tjatat om respekt och att vi har ett förhållande fast vi inte har ett förhållande och allt fan vad det är. han vill komma nära inpå och lära känna mig. och så trånar han som en hund kring en annan brud. och han är 30 år. hejhej respekten. hejhej manligheten och hejhej upp i röven med det "förhållandet".

en annan velar fram och tillbaka. ringer konstiga tider och får tunghäfta på normala tider.

en annan är bara skitkonstig. och det är det jag gillar med honom. jag gillar när man måste kämpa för att förstå sig på. och jag fattar verkligen ingenting. men han är het. som fan.

nu sitter jag i soffan och badar fötterna. är nymätt på sushi och har det bra. fötterna i skurhinken och tånaglarna är nyklippta. snart ska jag fila vintern ut fotsulorna. och damn vad skönt det är att ha fötterna i lite varmt vatten! det bästa är ju att man inte kan röra på sig. man måste sitta still och pilla på datorn och titta på tvn.

jag är trött efter jobbet. det är mycket att göra och idag har jag varit irriterad som satan. gillar inte när folk är lata, giriga, trögtänkta, översittare, ineffektiva, osamarbetsvilliga, trångsynta och allmänt störande. tack gode gud för att jag har uhlin såna här dagar. hon är fan bäst. idag har jag varit sur på en mäklare som har mens eller nåt. han är säkert skitsur på mig också. imorgon är vi säkert glada igen. men hey, hör på: jag ska få visitkort. emelie har beställt dem idag och de är på väg. 200 stycken. mina egna. r-e-s-p-e-c-t.

nu ska jag fylla på med nytt hett vatten i hinken.

jag är less på mitt hår. jag blir galen på det när det är utsläppt och uppsatt är det också jobbigt. det är så mycket hår. hår hår hår. jag måste ringa min faster och be henne ragga upp älskade frisör-björn så han kan klippa mig. han är fan bäst. och eftresom mitt hår tydligen växer fort som jag vet inte vad så skulle jag ju kunna testa nåt nytt. sluta fega liksom.
tittade på elin klings blogg. hittade en bild på en frisyr som hon tänkt klippa (ja, den nedan såklart). och jag blev sugen jag också. skit töntigt att klippa samma som kling. men i alla fall. björn ska få bestämma.

människan som bodde i min lägenhet innan mig är ett jävla såll. inte en enda spik är lämlpigt spikad och hon har förmodligen ingen som helst aning om vad ett vattpass är för någonting. i mitt kök har jag inte haft någon kökslapma. någonsin. till idag. i tio minuter. människan har skruvat in en jävla badrumskrok i taket och trott att den skulle passa fint för lampor. jag hänger så klart min fina skomakarlampa i den och tio minuter senare låter det från köket. kroken har såklart lossnat och lampan ligger på köksbordet. glasskärmen ligger i tusen bitar över hela köket. några bitar låg farligt nära min matlagning och därmed har jag har förmodligen ätit lite lampskärm till middag också. så om jag inte svarar på telefonen imorgon kan ni ju ta en sväng förbi här. i might be dead.

imorgon kommer jag se ut så här. jag har köpt en ny kjol idag. den är egentligen för kort för vår dumma klädpolicy på jobbet, så jag kommer gå och dra ner den imorgon för att den ska sitta tio cm övanför knäna och inte så mycket högre. så upphetsad är jag inte över kjolen att jag måste hylla den på det här viset. men hey, paint är underbart.

fan. ända sedan jag skrev föregående inlägg har jag känt för att börja böla. men jag har absolut inget att böla för, allt är ju skitbra. känns som att jag har ett stort papper framför mig som jag försöker titta bakom. och när det inte går så vill jag böla. så jävla fjantigt.

jag ska vara ensam nu. kanske. man fungerar inte så som jag lever. man kan inte träffa folk man inte bryr sig om. man kan inte träffa folk som inte bryr sig om tillbaka heller. inte jag. inte nu. jag vill bry mig. det handlar inte så mycket om att någon ska bry sig tillbaka, det handlar om att jag vill bry mig. jag vill tycka om och ta hand om. jag vill inte ha en mur kring mig som ingen kommer innanför hur mycket de än försöker. jag vill vara sårbar, för sådan är jag. jag vill krama om och blunda när jag gör det, för sådan är jag. när någon håller min hand vill jag tänka att "du finns här" och inte "jag har dig här och jag kan be dig gå när jag vill". jag vill inte luras med mig själv. jag har ingen här. jag har ingen här för jag har inte brytt mig. jag vill bry mig igen.

pappa har en gammal skomakarlampa som vi hade i köket i västertorp när vi bodde där. den är borta men sågs nyligen. så den ska rotas fram och hängas upp i mitt kök. och jag längtar så. den är så vacker. och den kommer bli så fin vid min tavel-vägg. och tavelväggen ja, den ska det pysslas mer med. foton ska printas och höjder ska justeras. och tro det eller ej, men pappas lampa är snyggare än den på bilden, som jag minns det. tänk med blanka köksluckor (på alla skåp..), lite kakel på väggarna, lite bohemisk kakeldekor, nya snygga tallrikar som står på hyllorna och häftiga kryddor i fönstret... satan vilket inbjudande kök. mitt kök.
 

jag vill ta mina tjejer och åka till barcelona med dem. jag vill sätta mig på planet imorgon och flyga. jag vill komma bort ett tag. det var alldeles för länge sedan. jag vill äta tapas och skratta. jag vill känna vårsolen och gå i öppna skor. jag vill sitta tillbakaludad i en stol på en uteservering mitt i natten och tugga på en olivkärna. vi ska prata om meningen med livet och om vilka skor vi ska köpa imorgon.

morfar ramlade. han skulle kolla hur man lättast fick ner en björk i en brant slänt på tomten. fick åka helikopter och sen ville inte hans kropp att han skulle andas mer. men morfar andades i alla fall. hela hans kropp kämpade för varje andetag. mormor klappade honom på kinden, alla hans döttrar satt runt honom och turades om att hålla hans hand. jag klappade hans fötter, han frös om dem. han hörde vad vi sa med kunde inte göra annat än att kämpa för att andas. morfar hade många barnbarn och vi var alla där, eller på väg. vi berattade för morfar att vi älskade honom, att vi ville lägga nät med honom i sommar och såga ner björken i slänten. vi sa att han var knäpp som skulle gå med gummistövlar i en blöt slänt. vi berättade vilka som fanns i rummet och då blev morfar lugn. morfar slutade andas och vi kramade varandra. vi hjälpte honom att knäppa händerna och lägga dem på hans bröst. vi kramade varandra och såg morfar försvinna. vi saknade honom redan. vi undrade vem som skulle fylla rummet nästa gång vi sågs och vi undrade hur man sa mormor och inte mormorochmorfar. vi tänkte på allt han lärt oss och på allt han inte hunnit lära oss. vi såg världens starkaste man som aldrig gav upp ge upp och försvinna.

vi sa våra sista ord till honom och var rädda att vi glömde säga något. jag sa att jag älskade honom och tyckte att det kändes viktigast. vi satt några kusiner runt honom och pratade om honom. vi log och var tårögda. vi tittade på morfar och försökte hitta morfar i mannen som låg där. en av kusinerna hade sin son i knät. en annan var gravid. sonen var det enda kusinbarnet som fick träffa morfar och hans mamma pussade honom på pannan när hon berättade det för sin son. morfar hade samma min som han har när man kommer in genom dörren på dalarö. den minen han har när han får syn på en och precis ska ropa nämen hej! det tyckte vi var vackert och vi log. vi sa tack till morfar, tack för allt. morfar blev kall på pannan och på axlarna. han har len hud och tjockt vitt hår. jag pussade hans panna och smekte honom över håret. när vi gick var han fortfarande varm på bröstet.

jag fick ett sms igår. från micke. "hjälp mig...". varje gång man kommer hem till honom så förvånas man över hur sinnes många pantburkar han har. överallt. i hallen har han ca tio påsar och på barbordet i köket står ett 30-tal burkar och trängs. öl såklart, och en och annan cider som nån brud bidragit med. igår ville han alltså ha hjälp att forsla bort dessa plus ett gäng pizza-kartonger som hans vänner inte har vett att slänga i sopnedkastet på hemvägen. sjukt bra att han har mig, den där mikael. så jag kom över med en sopsäck. den fyllde vi på ett kick. glasflaskorna sket vi i. så fyra soppåsar (vi hittade en under pantburkarna också) och en sopsäck med öl-flaskor, tre ciderburkar och fem cola-flaskor fick vi ihop. soporna gjorde vi oss snabbt av med i sopnedkastet. sopsäcken fick vi bära en bra bit. eller snarare micke, jag gick en bit bakom och tog kort. hade en alkis gått förbi hade han säkert nickat igenkännande till micke. stackarn. sen pantade vi ihop 80.00 kr. exakt. det gick till påskmust (som micke bara fick smaka lite av) och chips (som micke åt till frukost idag). sen åt vi pizza tills vi såg gravida ut (jag åt även kanterna, vilket micke inte gjorde) och flåsade av utmattning. under kvällen kom vi även fram till att vi ska starta ett band; "the thondövs". detta efter för mycket nynnande på mambo number 5. tacksam som han var, avslutade micke kvällen med att bjuda mig på en klubba. en klubba som man blir blå i käften av. på tungan, på tänderna och på läpparna. det blåa skulle tydligen försvinna på något magiskt vis om man tuggade på tuggummit som fanns i mitten på klubban. tjena. jag måste lära mig att alla människor inte är goda. jag gick loss på mickes tandkräm och sen åkte jag hem. när jag ska låsa upp dörren och öppna den inser jag att jag glömt vända på handtaget, så det går inte att komma in genom dörren. klockan är 23.02 och allt har precis stängt. men jag knatar iväg till sleven och knackar på dörren. en väktare och två sopande medarbetare skakar på huvet och behandlar mig som en skitjobbig kund. "jag vill bara låna en sax", viftar jag med händerna och till slut fattar de. hem, öppna dörren och vända på handtaget, låsa igen, knata tillbaka till sleven och så hem i g e n. sömn.

jag har ett tjusigt kontrakt. jag ska vara koordinator/visningsvärdansvarig på erik olsson från och med måndag, eller snarare tisdag då. jag var alltså arbetslös i ett dygn ungefär. nya kostymbyxor är införskaffade och jag får dessutom en ljuvlig rumpa i dessa byxor. så nu ska jag alltså börja ställa klockan varje kväll, åka bussen till jobbet, dricka macchiato i mängder och äta kebabrulle på fredagar igen. sjukt konstigt. jag ska bli vuxen igen. adjöken med onsdags-utgångar och hejhej after-work. hej företagstelefon och hejdå facebook 24/7.

jag trivs som fisken i vattnet när jag får vara viktig och ha mycket att göra. fine, jag gillar att sova. men som en vis klassföreståndare sa en gång i tiden; "att ligga och dra sig i sängen är som att kissa på sig. det är varmt och skönt i början sen är det bara kallt och klibbigt". jag kände att klibbet började komma krypande och slappheten dominerade i min vardag. jag vill hellre dricka rödvin på helgerna för att jag behöver det, inte för att jag inte har något bättre för mig.

nu, imorgon, måste jag fixa massa grejer som ska vara klart innan jag börjar jobba. (tack gud för påsk-helg, du anar inte hur bra timing jesus hade).
- skicka in körkortspapper
- fixa leg
- ladda ner nån gratis version av photoshop
- putsa fönster
- storstäda
- tvätta
- storhandla
- plugga

tove, du får hjälpa till bara så du vet det.


WEEY, jag är sprudlande!

det finns en snäll kille i bandet, han har hundögon som inte går att säga nej till. därför ber jag er kära läsare att rösta. på hundögonen.


Vi har beslutat oss för att delta i tävlingen om att få spela förband till Deportees på Debaser. Tävlingen går ut på att man tvingar så många vänner som möjligt att rösta på just SITT band och därefter får de 3 band som fått flest sms-röster spela på Scandic Malmen i en sista uttagning.

Vi vet att det är många vänner till oss som är med och tävlar och vill därmed inte trampa någon på tårna. Däremot har vi tre starka argument för att du ska ge oss just din röst:
1. Du kommer få chansen att glida ner till Scandic Malmen och dricka öl med oss under finalen.
2. Vi hatar att förlora. Dom andra banden i tävlingen däremot älskar att förlora.
3. Vi har två väldigt starka argument för att du ska rösta på oss.

Du röstar på oss genom att sms:a "OA AUTOP" till 72500!

(ett sms kostar 2 kr, en cheesburgare kostar 12kr och snart är det badsäsong, gör dig själv en tjänst och rösta på oss)


alla som röstar får en klubba av mig. vilken smak man vill. weey!