.

morfar ramlade. han skulle kolla hur man lättast fick ner en björk i en brant slänt på tomten. fick åka helikopter och sen ville inte hans kropp att han skulle andas mer. men morfar andades i alla fall. hela hans kropp kämpade för varje andetag. mormor klappade honom på kinden, alla hans döttrar satt runt honom och turades om att hålla hans hand. jag klappade hans fötter, han frös om dem. han hörde vad vi sa med kunde inte göra annat än att kämpa för att andas. morfar hade många barnbarn och vi var alla där, eller på väg. vi berattade för morfar att vi älskade honom, att vi ville lägga nät med honom i sommar och såga ner björken i slänten. vi sa att han var knäpp som skulle gå med gummistövlar i en blöt slänt. vi berättade vilka som fanns i rummet och då blev morfar lugn. morfar slutade andas och vi kramade varandra. vi hjälpte honom att knäppa händerna och lägga dem på hans bröst. vi kramade varandra och såg morfar försvinna. vi saknade honom redan. vi undrade vem som skulle fylla rummet nästa gång vi sågs och vi undrade hur man sa mormor och inte mormorochmorfar. vi tänkte på allt han lärt oss och på allt han inte hunnit lära oss. vi såg världens starkaste man som aldrig gav upp ge upp och försvinna.

vi sa våra sista ord till honom och var rädda att vi glömde säga något. jag sa att jag älskade honom och tyckte att det kändes viktigast. vi satt några kusiner runt honom och pratade om honom. vi log och var tårögda. vi tittade på morfar och försökte hitta morfar i mannen som låg där. en av kusinerna hade sin son i knät. en annan var gravid. sonen var det enda kusinbarnet som fick träffa morfar och hans mamma pussade honom på pannan när hon berättade det för sin son. morfar hade samma min som han har när man kommer in genom dörren på dalarö. den minen han har när han får syn på en och precis ska ropa nämen hej! det tyckte vi var vackert och vi log. vi sa tack till morfar, tack för allt. morfar blev kall på pannan och på axlarna. han har len hud och tjockt vitt hår. jag pussade hans panna och smekte honom över håret. när vi gick var han fortfarande varm på bröstet.