.

Allt är bara tyst. Jag lyssnar efter vinden och jag hör den. Men jag förstår inte hur den låter. Jag lyssnar efter mina andetag och försöker höra om jag glömmer att andas. Tårarna åker sakta ner på täcket, rinner som om de rann på insidan av huden. Som om att det fanns kanor för dem så ingen behövde se. Som att de lärt sig att finnas i smyg. Ett rum har aldrig varit så stilla och ljudlöst. Varenda muskel krampar fast jag känner dem inte. Känns som att jag svävar ovanför täcket fast jag håller om det så hårt jag kan. Jag önskar att du ville vara här. Jag önskar att jag aldrig ville ha dig här. Jag är så rädd för att vara ensam. Igen. Jag önskar att jag kunde höra vinden. Andas per automatik.