.

Jag hackar gullök och tänker för mycket. Tänker fram allt som gör ont och skyller på löken. Jag tänker på allt jag lovat mig själv att inte tänka på och låter tårarna droppa ner på skärbrädan. Tänker på det som gör allra ondast och älskar hur ögonen tåras. Känner hur salt de smakar när de rinner förbi mungipan och hur de svider bakom ögonlocken. Det är skönt att inte kämpa fram tårarna. Det är skönt att de kommer av sig själv. Det är skönt att det svider när de kommer och det är skönt att de är så många. Så tjockt av salt i mascaran. Grumliga svarta streck på kinderna, små svarta korn i tårarna. Det gör fysiskt ont i kroppen. Det behöver komma ut. Svida ut. Jag tänker hacka tills det känns bra igen. Jag tänker hacka tills det är tomt där inne. Jag tänker hacka tills jag är en robot igen. Tills det inte finns något mer ont att tänka fram. Efter det här så ska det vara glömt. Då ska det inte finnas några fler tårar. Löken ska radera allt. När den är hackad så finns inget av det här längre. Då finns inget mer salt, då finns inget mer som svider. Då finns inget mer som gör ont. Då finns inget mer som gör ont.