.

En man tolkar sönder sms, en annan tror att man vill gifta sig (och en vill gifta sig), en tredje nojar efter en dålig prestation. Männen i våra liv är värre än oss själva. Jag hatar ordet feminism, men är vi så duktiga på att vara feminister att männen blivit små flickor? Har de tappat självförtroendet i vårt sällskap eller har de alltid varit så här osäkra? Jag har alltid tyckt att vi brudar varit hemska när det kommer till män. Vi har varit hopplösa. Vi har alltid trott att det värsta scenariot är verklighet, hur ologiskt det än har varit. Vi har alltid försökt tolka männen och försökt förstå hur de egentligen menar. De har oftast inte menat någonting och vi har oftast stått där som fån och inte fattat när det sket sig, egentligen. Men någonting har hänt. Brudarna har blivit coola. Vi utnyttjar istället för att utnyttjas. Vi leker på lika villkor. Äntligen! Men vi har ett problem. Männen tar inte för sig, de är rädda. De avvaktar och väntar på vad som ska ske, men inget sker. Vi vill ha männen, de riktiga männen. Vi vill att de ska tala om för oss vad vi egentligen vill ha. Vi vill älta det med våra vänner och samla mod för att säga nej, eller ja. Brudarna vill ha de gamla männen.