.

jag försöker förstå min ångest och panik. jag försöker se ett samband. varje gång jag får den här känslan händer något så jag inser. jag inser att jag bara har mig själv. det är skrämmande. på ett sätt har jag alltid bara haft mig själv. jag har alltid varit lite vuxen på det viset. men nu är jag kanske rädd för det. kanske för att det är på riktigt och jag måste klara det. jag vet att jag har en massa människor. men ingen kan bära mig. ingen ska bära mig. och varje gång jag får den här känslan vill jag skärma av mig från alla. de som inte går att skärma av ser jag i alla till att skärma av från ångesten. jag försöker bli bättre på att låta bli med det. men jag vill så gärna bära mig själv. jag vill inte vara rädd för det. och det låter så dramatiskt och så sårbart när jag ska förklara det. det är inte så. det är bara carolina.