.

och så följer en stel konversation gällande ingenting. mitt huvud, dock, har en livfull konversation. hon skäller ut människan hon sitter på för att hon ser ut som en idiot idag. hon är arg för att människan inte har tvättat håret på morgonen, för att hon har klänning på sig och inte de nya tighta jeansen som visar att hennes lår har blivit smalare. hon skäller för att hon inte tog den snygga jackan idag och för att hon inte köpt nytt rouge som skulle ha fått hennes kinder att se lite mer levande ut denna morgon. hon skäller vidare för att människan tar åt sig av vad hjärnan säger, vilket märks på självförtroendet i rösten och leendet som inte existerar. hon skäller för att människan borde ha vetat att det här mötet skulle ske och för att hon inte är beredd på det varje dag och varje sekund. hon skäller på människan för att hon inte utstrålade ’HA! your lost baby’