långsamma fredag
anledningen till att jag bloggar nu är inte för att jag har det minsta att säga, utan enbart för att både jag och nina är på gränsen till nervsammanbrott på grund av tristess.
hon sitter i sin barack och lider och jag sitter här. jag sitter här på KTH och väntar på att få listor som jag kan arbeta med. jag har väntat sen jag kom hit imorse. halv nio och redo att jobba arslet för att få gå tidigt denna fredag. det ser ut som att det där med tidigt gick åt helvete..
ikväll ska jag hem och dö. jag ska äta chokladbollar och päronpaj som jag och nina bakade i förrgår. shit vad duktiga vi var. bakansvariga nina lyckades även måtta lite fel på smöret till chokladbollarna så vi gjorde dubbelt så många som vi hade tänkt oss. men det innebar dessutom att de smakade hälften så mycket apelsin som det var tänkt.. bakansvarig tjena. inte i mitt kök. haha. sötnos!
idag fyller min favorit francis år. jippi. risken finns att han snor min pojkvän ikväll. hoppas inte, eller skitsamma. jag känner mig kanska likgiltig för det. men det behöver inte tas upp i bloggen.
helgen kommer bli lugn. lugn och duktig. ska jobba på söndag, fast bara i en timme. sen ska jag övningsköra med pappa och sen bidra med mig själv till den numera obliatoriska söndagsmiddagen. imorgon blir det nog NK där jag ska sätta sprätt på mitt presentkort. kanske mamma kan komma, som kom hem från thailand idag och har varit väldigt saknad.
nu ska jag bli djup:
vad händer med tjejen när hon växer upp och kommer bort från mamma. hon börjar sakna henne, behöva henne och känna sig som henne. det trodde man aldrig när man var 14. jag minns att det var ett repotage om det i ELLE för några år sedan, om relationen mamma-dotter. kom inte ihåg vad det stog men jag kommer ihåg att jag inte tyckte det var aktuellt. trodde det skulle vara aktuellt om sisådär 5-10 år. men tänk så fel jag hade. man blir en liten morsa så fort man lämnat parkeringen utanför barndomshemmet och längtar ständigt efter framdukad frukost och fiskbullar till middag. det jobbiga med detta är att mammorna inte fattar detta. de tror att man är utflugen, självständig och vuxen. ack så fel mamma kan ha (för första gången). jag har aldrig varit mindre än jag är nu. jag har aldrig varit med mamma-gris än vad jag är nu.
hon sitter i sin barack och lider och jag sitter här. jag sitter här på KTH och väntar på att få listor som jag kan arbeta med. jag har väntat sen jag kom hit imorse. halv nio och redo att jobba arslet för att få gå tidigt denna fredag. det ser ut som att det där med tidigt gick åt helvete..
ikväll ska jag hem och dö. jag ska äta chokladbollar och päronpaj som jag och nina bakade i förrgår. shit vad duktiga vi var. bakansvariga nina lyckades även måtta lite fel på smöret till chokladbollarna så vi gjorde dubbelt så många som vi hade tänkt oss. men det innebar dessutom att de smakade hälften så mycket apelsin som det var tänkt.. bakansvarig tjena. inte i mitt kök. haha. sötnos!
idag fyller min favorit francis år. jippi. risken finns att han snor min pojkvän ikväll. hoppas inte, eller skitsamma. jag känner mig kanska likgiltig för det. men det behöver inte tas upp i bloggen.
helgen kommer bli lugn. lugn och duktig. ska jobba på söndag, fast bara i en timme. sen ska jag övningsköra med pappa och sen bidra med mig själv till den numera obliatoriska söndagsmiddagen. imorgon blir det nog NK där jag ska sätta sprätt på mitt presentkort. kanske mamma kan komma, som kom hem från thailand idag och har varit väldigt saknad.
nu ska jag bli djup:
vad händer med tjejen när hon växer upp och kommer bort från mamma. hon börjar sakna henne, behöva henne och känna sig som henne. det trodde man aldrig när man var 14. jag minns att det var ett repotage om det i ELLE för några år sedan, om relationen mamma-dotter. kom inte ihåg vad det stog men jag kommer ihåg att jag inte tyckte det var aktuellt. trodde det skulle vara aktuellt om sisådär 5-10 år. men tänk så fel jag hade. man blir en liten morsa så fort man lämnat parkeringen utanför barndomshemmet och längtar ständigt efter framdukad frukost och fiskbullar till middag. det jobbiga med detta är att mammorna inte fattar detta. de tror att man är utflugen, självständig och vuxen. ack så fel mamma kan ha (för första gången). jag har aldrig varit mindre än jag är nu. jag har aldrig varit med mamma-gris än vad jag är nu.
Kommentarer
Trackback