.

det blev ingen semla igår. men idag ska jag till mamma och äta middag, så då ska jag nog se till att bli bjuden på en liten semla. av min älskade saknade mamma. jag pratar mycket om henne nu för tiden. men det är bara för att jag känner ett behov av att träffa henne för det mesta. det är skönt att vara liten ibland och komma hem och bli omhändertagen. att få riktig mat och dricka te med mamma framför brasan. att gosa lite med levis och att få springa runt i ett stort, fint och städat hus för en gångs skull. jag njuter verkligen av att inte bo hemma längre. jag skulle få klaustrofobi och ångest om jag flyttade tillbaka. men det är så skönt ibland. bara för en kväll.

det är svårt det där med att klippa navelsträngen. mamma har svårt med det säger hon. hon förstår nog inte att jag också har det. jättesvårt. fråga björn bara. vi pratade ganska länge på telefon i söndags. hon sa att hon inte ville tjata på att jag ska komma hem och äta middag ibland. hon ville inte störa vårt liv liksom. det kändes jättekonstigt. jag vill att hon ska tjata och störa. underligt va? i hela livet har man vart sjukt trött på att föräldrarna tjatar och vill umgås. de vill att man ska göra si och göra så och undrar vad man har för sig varje minut. och så äntligen slutar de och man får panik. varför ringer inte mamma? man vill springa fort som tusan och hoppa upp i mammas knä så att ingen tar platsen före en. och sen när man sitter där nån kväll ibland. så märker man att mamma är mamma och hon har alltid sitt knä ledigt för mig.

gud vad det är skönt.