.

det känns som att det lagt sig en grå hinna över verkligheten. som ett tjockt damm som åker in i varje vrå. som får det att rosta, klibba till och gå sönder. det känns som att ljuset är väldigt långt borta och att vägen dit är väldigt krokig och dan. och det känns som att ingen bryr sig. det känns som att alla accepterar och går vidare, med blicken fäst på skorna som släpar i marken.

det känns som att ingen kommer ihåg hur det var innan dammet kom heller, innan dimman kom och förstörde. det känns som att det är jobbigare att kämpa emot än att acceptera och leva i dammet. det känns som att livet i stockholm försvann när jag gick på gatorna i malaga och längtade hem. nu undrar jag vad jag längtade efter. vänner som försvunnit? familj som jag aldrig träffar? pojkvän som har för mycket att göra? jobb?